Elden, elden, vart för du mig nu? Allt vi sparat ska förkolnas, allt vi samlat flyr vår blick. Runt omkring oss askan yr, strömmarna fångar ditt hår och hettan svider min kind men jag rör mig närmare ändå. Män och kvinnor och du och jag, hastigt och lätt, vi flyr den brinnande världen. Vi hälsar det som komma skall, vi springer in i flammorna.
Idag har jag städat på min vind, och det jag upptäckte förbryllade mig. Hör här: mitt vindsförråd var till bredden fyllt med saker. Och värre ändå: mitt vindsförråd var till bredden fyllt med junk. Bråte, hopkrafs, bara en massa jox. Jag förstår det inte.
Det måste vara någon som använt mitt vindsförråd som avlämningsplats. Någon har brutit sig in, eller snarare, bara kastat in sakerna vind för våg över det skyddande hönsnätet som inte sträcker sig mer än två meter över marken och tänkt att han där, han som bor i 63:an och har det där vindsförrådet och inte har så mycket saker, han skulle må bra av ha lite mer. Jag ska vara hygglig mot honom. Jag ger honom mitt junk.
